”Ekobrotten drabbar oss alla”

”Vad spelar det för roll om jag renoverar köket svart, kanske någon tänker – eller är smart nog att fixa naglarna för 250 kronor istället för 700?”

Som polis på Ekobrottsmyndigheten kan jag svara att det spelar all roll. Vi ser följderna av den ekonomiska brottsligheten varje dag. Miljarderna som försvinner ur statskassan och slutar som lyxkonsumtion för kriminella, människorna som utnyttjas inom arbetslivskriminalitet och den kriminella ekonomin som får den organiserade brottsligheten att frodas.

Vi möter också de kriminella och deras familjer. Ekobrott kallas ibland offerlösa brott, eftersom de sällan drabbar någon enskild, men i själva verket drabbar de oss alla. Sist dömdes en man till flera års fängelse för momsbedrägerier. Han var pappa, så för honom innebar ju straffet att han även går miste om delar av sina barns uppväxt. Valet att försöka stjäla miljontals kronor ur statskassan drabbade alltså inte bara medborgarna den här gången, utan även hans familj och framförallt barnen.

Vi möter också de unga och utsatta som mot ersättning till exempel agerar målvakter och låter andra använda deras BankID. Det kostar dem inget i stunden och kanske förstår de varken vad de gör eller att vi kan spåra dem ­- men möjliggör det för allvarlig brottslighet kan det ge dem fängelse.

Jag försöker närvara vid rättegången i de brott jag utrett. För mig är det viktigast att lyssna till försvaret. Det som framkommer där visar om utredningen är tillräckligt robust eller om vi missat något. Ibland är jag också med för att stötta vittnen som är oroliga för att vittna.

Jag gillar att utreda pengar. Allt har ju med pengar att göra, pengar och status. Det är framgångsfaktorn, det de flesta siktar på och vill ha mer av. När jag blev polis ville jag därför utreda ekonomisk brottslighet och sökte mig till EBM.

Mest glädje i mitt jobb känner jag när det lossnar i en utredning. När vi stött på patrull, stångat huvudet i väggen eller stått och tuggat på en och samma punkt – att då hitta proppen känns så otroligt befriande. Ibland sker det under en gemensam brainstorming, ibland när man kommit hem och gjort en kopp te. Nämen, ska vi pröva det här istället? tänker man. Och så kommer vi vidare…”

Annika, polisutredare