Rättegången

I Sverige har vi brottmålsrättegångar på tre nivåer: tingsrätt, hovrätt och i Högsta domstolen. Den första instansen är tingsrätten. En dom därifrån kan överklagas till hovrätten. En dom från hovrätten kan överklagas till Högsta domstolen. Det är bara ett fåtal mål från hovrätten som tas upp i Högsta domstolen varje år.

I en brottmålsrättegång deltar olika personer. De som ska döma i målet (rätten) består normalt av en utbildad juristdomare och tre lekmannadomare (nämndemän). Utöver dessa personer deltar även en protokollförare. Åklagaren är närvarande personligen eller via videolänk. Även den misstänkte och dennes försvarsadvokat kallas till rättegången. Den som är utsatt för brott (målsäganden) brukar ibland kallas till rättegången. Till rättegången kallas även de vittnen som parterna har begärt ska höras i målet.

I vissa mål där skuldfrågan är klar och det förväntade straffet är lågt, kan domstolen avgöra målet utan förhandling. Domstolen tar då del av den bevisning som åberopats och avgör sedan målet i en dom.

I större mål händer det att domstolen kallar till ett sammanträde för att planera den kommande rättegången. Domstolen planerar hur lång tid man tror att rättegången kommer att ta och skickar sedan ut en kallelse till rättegång. Såväl den tilltalade som vittnen ska delges kallelse till förhandlingen. Även målsäganden (Förklarande text: den som utsatts för brott) ska delges kallelse till huvudförhandlingen (Förklarande text: rättegången) om denne har ett krav mot den tilltalade eller ska förhöras i rättegången.

Utgångspunkten är att alla rättegångar i Sverige är offentliga, vilket betyder att allmänheten normalt kan delta som åhörare och själv på plats följa vad som händer i rättegången. I vissa mål som innehåller känsliga uppgifter, kan delar av rättegången hållas bakom stängda dörrar. Det betyder att domstolen anser att sekretess föreligger och att allmänheten då inte får närvara.

Rättegången inleds med att ordförande kontrollerar att alla som är kallade är närvarande. Om den misstänkte inte kommer, kan det innebära hinder för att genomföra rättegången. Man kallar då till förhandling en annan dag. Tingsrätten kan besluta om att den tilltalade då kan få betala vite (Förklarande text: en sorts böter). Tingsrätten kan också besluta om att den tilltalade ska hämtas till förhandlingen av polis eller till och med häktas i sin frånvaro, så kallade personella tvångsmedel. Den tilltalade blir då efterlyst och kan gripas av polis.

Läs mer om personella tvångsmedel

Om vittnen eller målsägande inte kommer till rättegången kan det ibland få till följd att den inte går att genomföra. Även då får förhandlingen ställas in och sättas ut en annan dag. När det gäller målsägande och vittne som inte kommer till rättegången kan domstolen döma ut vite (Förklarande text: en sorts böter) eller besluta om hämtning till förhandlingen. Beträffande vittnen kan domstolen även under vissa förutsättningar besluta om häktning om de till exempel utan giltig orsak vägrar att vittna.

Efter att ha konstaterat att det inte föreligger något hinder mot förhandlingen framställer åklagaren sina yrkanden.

Läs mer om att vittna

Läs mer om att vara misstänkt

Läs mer om att vara målsägande

I början av rättegången läser åklagaren upp de yrkanden som framgår av stämningsansökan. Det innefattar vilka brott som har begåtts och vem som åklagaren anser bör dömas för de brotten. Det omfattar även andra frågor som rör till exempel näringsförbud, skadestånd och företagsbot. Den misstänkte ska därefter genom sin försvarare tala om vilken inställning de har till brottet och det övriga som åklagaren har begärt att domstolen ska pröva.

Läs mer om näringsförbud

Läs mer om skadestånd

Läs mer om företagsbot

Nästa steg i rättegången kallas sakframställan. Vid sin sakframställan presenterar åklagaren målet. Åklagaren redogör för vad som har hänt och vem som är skyldig till brottet. Åklagaren presenterar också den bevisning som visar vad som hänt och vem som är skyldig. Sedan får den tilltalades försvarsadvokat hålla sin sakframställan på samma sätt.

När sakframställan är klar, hålls förhör med målsäganden (Förklarande text: den som varit utsatt för brottet). Målsäganden avlägger ingen ed innan sitt förhör. Åklagaren börjar att ställa frågor och sedan är det försvarsadvokatens tur att ställa frågor. Ibland ställer även rättens ordförande frågor.

Efter förhöret med målsäganden hålls förhör med den misstänkte. Till sist hålls förhör med de vittnen som åklagaren och den misstänkte begärt ska höras i målet.

Ett vittne får inte vara inne i rättssalen innan hen ska höras, utan måste vänta utanför salen. Innan förhöret läser domaren upp en ed som vittnet får upprepa. Eden innebär att vittnet lovar att säga sanningen och inte dölja några uppgifter som denne känner till. Den som medvetet bryter mot den eden under det efterföljande förhöret kan straffas för detta. Det brottet kallas mened och leder normalt till ett fängelsestraff.

Den som är närstående till den tilltalade, till exempel partner, barn eller en nära släkting, ska inte avlägga ed innan sitt vittnesmål. En närstående person behöver inte heller vittna mot sin vilja.

Alla förhör som hålls i en rättegång spelas in med ljud och bild så att rätten i efterhand kan gå tillbaka och lyssna på förhöret. Om tingsrättens dom överklagas till hovrätten kan man där lyssna på de inspelade förhören och de inblandade behöver normalt inte förhöras på nytt.

Vittnen och den som har utsatts för brott har rätt till ersättning för att de kommit till domstolen. Man har rätt till ersättning för bland annat resekostnader och förlorad arbetsförtjänst, det vill säga eventuellt löneavdrag på grund av att man varit frånvarande från sitt arbete. Ersättningsfrågan tas upp efter att förhöret har avslutats.

När all bevisning har gåtts igenom, är det dags att gå igenom den tilltalades personliga förhållanden. I den delen redogörs för eventuella brott som den tilltalade dömts för tidigare och olika yttranden om de personliga förhållandena som inhämtats från bland annat frivården, som är en enhet inom kriminalvården. Det finns också möjlighet att ställa frågor till den tilltalade om dennes personliga förhållanden.

Denna del av rättegången är viktig framförallt för att domstolen ska kunna välja ett passande straff om rätten kommer fram till att den tilltalade ska dömas för brott. Ibland innehåller denna del känsliga uppgifter om den tilltalade och då kan domstolen besluta om att de delarna ska gås igenom bakom stängda dörrar. Det betyder att sekretess råder och att allmänheten inte får vara närvarande.

Efter att de personliga förhållandena har gåtts igenom, har man i rättegången gått igenom det material som rätten har att bedöma. Det är då dags för åklagaren och försvarsadvokaten att sammanfatta målet och argumentera inför rätten hur de anser att bevisningen ska bedömas och hur de anser att domstolen bör döma i målet. Domstolen är inte bunden av vad parterna säger i slutpläderingen utan gör en egen bedömning.

När slutpläderingen är avslutad, är rättegången avslutad. Försvarsadvokaten lämnar då in en kostnadsräkning där denne begär ersättning för sitt arbete och sina utlägg. I enklare mål kan rätten ta enskild överläggning där de bestämmer hur de vill döma i målet och därefter meddelar de domen direkt till parterna. I mål om ekonomisk brottslighet händer detta sällan, utan oftast meddelar domstolen att domen kommer meddelas ett visst angivet datum som kan ligga en eller några veckor fram i tiden.

Den som är missnöjd med tingsrättens dom, kan överklaga den till hovrätten inom tre veckor från att domen meddelades. Ett överklagande ska lämnas till den domstol som har dömt i målet. När det gäller mindre allvarliga brott krävs det att hovrätten meddelar så kallat prövningstillstånd för att hovrätten ska ta upp och pröva domen. Läs mer om prövningstillstånd längre ned på sidan.

Rättegången i hovrätten går till på ungefär samma sätt i hovrätten som i tingsrätten. Skillnaden är att det bara är de delar av tingsrättens dom som överklagats som hovrätten har att ta ställning till. Det kan till exempel vara så att den dömde bara är missnöjd med det straff som tingsrätten dömt ut och då är det bara den frågan som hovrätten prövar.

En annan skillnad är att i hovrätten spelas normalt de förhör som hölls i tingsrätten med den tilltalade, målsäganden och vittnen upp. Dessa personer behöver därmed inte komma till hovrätten.

Ibland vill någon av parterna ställa kompletterande frågor i hovrätten och då kan det bli aktuellt med förhör även i hovrätten. Hovrätten får då bestämma om de frågorna kan ställas via telefon eller om den som ska höras måste komma till hovrätten eller kan höras via videolänk från någon annan domstol.

När det gäller vissa enklare mål prövas målet av hovrätten endast om hovrätten meddelat ett prövningstillstånd. Det gäller mål där straffet är böter eller mål där den tilltalade frikänts och högsta straffet för brottet är fängelse i högst sex månader.

Prövningstillstånd i hovrätten kan meddelas om en prövning behövs för att ge ett vägledande uttalande i någon oklar rättslig fråga, eller om det är helt uppenbart att tingsrättens dom är felaktig.

Den som är missnöjd med hovrättens dom kan överklaga den till Högsta domstolen, HD. För att Högsta domstolen ska pröva målet, krävs att det meddelas prövningstillstånd. Det kan handla om mål där vägledande uttalanden i en viss fråga behövs (prejudikat) eller där Högsta domstolen anser att det i hovrätten till exempel har begåtts allvarliga fel.