”Vi kan vara ute i veckor och spana – bilen är vårt kontor”

”Vi såg inte så mycket, men kände doften. Det luktar väldigt speciellt när man tillverkar vattenpipstobak. Vi befann oss mitt ute i skogen i Västernorrland och hade på vindlande stigar lokaliserat förrådet som vi tipsats om. Byggnaden var låst, men de utslängda kartongerna vittnade om råtobak.

Då gården låg till som den gjorde kunde vi inte sitta kvar i våra bilar, utan spred ut oss i skogen. Personerna som kom och gick under dessa veckor stämde väl in på våra uppgifter och snart var det dags för tillslag. En mindre lastbil som plötsligt dök upp fick oss dock att snabbt tänka om. Efter att den lastats med varor och kört iväg hängde tre av oss på, medan en fjärde stannade kvar och höll koll på förrådet.

Lastbilen körde norrut, förbi den lilla orten där vi visste att de kände folk och förbi Umeå. De körde och körde och körde. Och vi efter. Till slut hamnade vi utanför en matvarubutik i Haparanda, 50 mil från gården. Här möttes de av en finsk bil, snackade lite och började sedan lasta över kartonger. Bakom oss hade vi polisens insatsgrupp som nu på given signal tvärnitade och grep dem för produktion och försäljning av oskattad vattenpipstobak.

Det bästa med att jobba på EBM är friheten under ansvar. Vi bestämmer själva hur vi ska jobba. Men jag gillar också spänningen, att hela tiden vara på tårna. Då Umeå-kontoret ansvarar för 53 procent av landets yta blir det mycket bilkörning. Ena dagen är vi i en storstad, andra dagen i en byhåla. Ibland är det en jäkla fart, ibland stendött. Vi kan vara ute i veckor och spana. Bilen är vårt kontor.

Vi kör alltid ensamma, men samlar ofta ihop oss på kvällarna för att träna tillsammans eller bara hänga. Vi är som en familj, en liten tajt grupp på sex spanare som tagit hjälp professionellt för att bli så trygga och starka ihop som möjligt. Ser vi tecken på att något inte funkar i gruppen löser vi det. Det är nog därför vi alla har valt att stanna så länge.

Det vi ser redovisar vi i skrift, men vi försöker också förmedla vår känsla till utredningsteamet. Stämmer det som utredarna tror? Vad får vi för känsla när vi spanar? Vi har jobbat så länge och är så erfarna att vi kan göra våra egna bedömningar. Där kan vi bidra.”

Mats, spanare